sputnik älskling

jag grät hela dagen igår, hela kvällen. försökte hålla ihop men det gick inte. jag grät på löpbandet, i duschen, på väg hem, hemma, bland folk, ensam, på telefon. det brast liksom hela tiden, och när jag trodde att det kändes bättre så sjöng krunegård i popciruks, ibland gör man rätt ibland gör man fel, och jag dog lite. sen fokuserade jag om, pluggade, råkade lyfta blicken och där var han och jag, den finaste bilden som finns på oss, i en guldram. ovanför den den stora bilden på oss, i hotellfönstret i paris. bredvid den presenten jag fick dagen vi blev tillsammans, två dockor som är fästa med en magnet i handen, föreställande han och jag, för att vi aldrig skulle kunna släppa varandra. och jag tänker att jag inte ska sätta upp allt det i nya lägenheten, och jag gråter, tröstlöst. sen pratade jag med bästis, hon var fin, sade vad jag behövde höra. att vi kanske kommer bli tillsammans längre fram, han måste bara förstå varför det tagit slut, ta sin del av ansvaret för det. idag har jag inte gråtit alls. jag är i någon slags förnekelse just nu, men det känns bättre så. innan jag kan få avslut måste han inse att det är allvar den här gången, han måste ändra facebookstatus, ta ner mig från väggarna. och jag hoppas att när han inser det, så inser han också att vi inte ska göra slut, att han säger det till mig men tills dess kan jag inte höra av mig, för han måste inse det själv, inse att han förlorat mig, inse att jag inte är hans längre och att det inte får vara så. han är min bosse, min sputnikälskling, vi måste vara ihop.
men sen tänker jag, tänk om han istället inser att han inte alls saknar mig? och det är då det gör ont. och när jag tänker på vårt nästa samtal, om det blir något sådant, då gör det ont. för jag vet inte om han kommer säga allt jag måste höra. och jag vet inte hur länge jag kan vänta, och det är så tråkigt och trist utan honom, tomt i hjärtat.

så tills dess tittar jag på how i met your mother. jag ger det ett par dagar. sen går jag vidare, kanske ensam, kanske inte.