har fortfarande inte gråtit sen i onsdags

men jag klarar inte av att lyssna på playlisten jag döpt till ångest.
jag har kommit på hur det känns nu. det känns som när man tror att man tappat plånboken och hjärtat stannar en sekund tills, blicken svartnar och man tänker helvete sen hittar man det och man tar ett djupt andetag men fortsätter vara stressad, skakar på huvudet då och då, tänker tänk om jag faktiskt hade tappat den, sen är man mer försiktig i fortsättningen. fast så långt har jag inte kommit ännu, men jag väntar på det, oh varje gång jag får ett sms rycker jag till och varje gång blir jag besviken när det inte är hans namn på displayen. men. jag har inte gråtit.


idag kommer han hem från glasgow.