fan.

vi gjorde slut igår, på riktigt, jag har gråtit hela natten till och med i sömnen, vaknade upp bredvid två näsdukar med downsögon och jag har blundat hela tågresan fokuserat på att inte gråta men nu är jag ensam igen och det går liksom inte, helvete det gör så ont men det finns ens gräns för hur länge man kan vänta och jag kanske måste inse att den där framtiden vi pratat om inte finns egentligen, för hur kan man ha en framtid när nutiden inte fungerar och jag vet att det är han som förlorat mig, men det känns inte så och allt är okej så länge jag tänker att det kommer ordna sig, att det tar lite tid men sen är det vi igen, precis som han tror, men jag vet att det inte är så den här gången och då brister det, det är på riktigt den här gången, allt är förstört och jag kanske måste inse att han är min första kärlek, inte den största, men just nu känns det som den enda och jag vet inte vad jag ska göra nu, tänka på annat, träna, flyttpacka men allt känns så meningslöst, vi har varit tillsammans så länge och jag vet inte vem jag är utan honom och liksom vi kommer aldrig springa in i varandra på stan, det enda jag kan höra från honom framöver är på sin höjd patetiska fyllesamtal men jag ska ju inte dricka mer och vi kommer aldrig kunna vara vänner, aldrig aldrig aldrig, imorgon åker han till glasgow och jag hatar att när hans pappa kommer fråga hur det är med mig kommer han ljuga, svara att allt är bra, och säga att jag inte följer med till fjällen för att jag inte hinner, inte för att han gjort det omöjligt när han inte lyssnar, inte tar mig på allvar lägger på luren i örat när jag gråter och jag ringer upp säger att du vet att det där är det värsta jag vet, att du gör det mot mig ändå, just nu, gör att jag måste göra slut med dig och han säger jag hatar dig för att du gör såhär och jag säger jag med,
så är det slut bara