ångest/ångesten

igår blev jag så full full full, pinsamt full, obehagligt full. jag förstår fortfarande inte hur det gick till men jag var på (tråkig) fest i skrapan, drack lite vin sen när vi var på väg till debaser fick vi för oss att göra något annat och allt jag minns är att jag ramlar uppner folkungagatan, på riktigt ramlar, halkar slår i huvudet, förstår ingenting. anna säger att jag borde åka hem, följer mig till tunnelbanan sen vaknar jag upp i alvik och förstår inte var jag är, kräks i en papperskorg, vinglar ill andra perrongen, sätter mig på tunnelbanan åt andra hållet. (13 missade samtal) i mitt trapphus häller jag ut hela väskan men jag har inga nycklar och dörren är låst, en granne går förbi och jag skäääms, åker ut och sover i förorten vaknar med bakisångest och blåmärken och förstår ingenting.

till saken hör att: jag aldrig spyr. jag aldrig däckar. livet alltså.