jag. måste. släppa. saker. en. gång. för. alla.

hur gör man?
det värsta är att jag vet att jag är knäpp, att det inte är farligt egentligen, att det inte påverkar någonting överhuvudtaget. ändå tänker jag på det, varje dag, och har gjort det i snart sex månader. jag vill bara släppan det. jag vill inte plåga mig själv med tanken, att göra det till någonting det inte är. det är ingenting. så hur gör man?

hybris.

jag är på riktigt nervös över att min pojkvän eller någon annan jag känner på riktigt skulle hitta hit. jag tycker att den här bloggen är alldeles för opersonlig, för opersonlig för att vara läsvärd. men samtidigt är den alldeles för personlig och avslöjande. en person som känner mig skulle förstå att jag är jag baserat endast på "pinsamt tyst", eller att jag flyttat fram och tillbaka, eller att jag tycker om lyxfällan och så vidare. jag vill kunna uttrycka mig helt utan självcensur, det var det som var syftet med det här från början. och jag har inga problem med att vara självutlämnande anonymt, men när någon sammankopplar det med min 'riktiga' personlighet blir det jobbigt. ännu jobbigare när jag lämnar ut andra (fastän det, igen, inte säger någonting för en okänd). det är en svår balans. ju mindre jag lämnar ut om mig själv, desto mindre givande och intressant är skrivandet. och samtidigt, ju mer jag lämnar ut, desto mer nervös blir jag.
HYBRIS.

helg..

det är tänkt att jag alldeles strax ska ut och ta en tidig fredagsöl, ingenting mer, och här sitter jag, ensam och lite för uppklädd på soffan och dricker rosévin direkt ut flaskan.

classy.

skyller på att jag precis diskat och inte vill läppstiftskladda ner glasen.

dagens gladlista

1. sebastian telliers divine som ringsignal
2. vg på uppsatsen!!
3. semestern är bokad

på jobbet

addresserade precis ett brev till någon med efternamn G:son. snyggt.

jag är ganska glad nu, minus natten jag inte kunde sova så har det hållit i sig. jag har köpt gymkort och tränat (samt vägt mig och insett att jag väger mycket mindre än jag trott *moget att bli glad över en siffra*), kommit över pengar jag inte visste att jag hade, klarat sista tentan, träffat vänner och gjort planer. tänker också att i man ett distansförhållande känner sig och beter sig nykärt varje gång man ses? jag hoppas det. om en vecka träffar jag min kille, sen har vi två veckor bara för oss själva. resa, sola, vara nykära. hoppas jag.

mitt motto i livet är något i stil med what's broken can always be fixed but what's fixed will always be broken. jag kunde inte sova inatt och jag tänkte på massa gammalt vi pratat om, som ska vara borta, men det är det inte riktigt. men det är okej, jag ska försöka att inte tänka på det mer. jag måste lita på att det här kommer fungera.
ikväll ska jag träffa mina bästa vänner och det ska bli jättemysigt, förutom att jag är trött är jag glad.

simple things

tycker livet är lite orättvist ändå, jag vill kunna vara med den jag tycker om och saknar. det är okej nu men självklart undrar jag hur länge jag kommer vara okej. jag tror inte jag kommer vara okej i två år.

men jag får se.
jag ska inte klaga. det är ingens fel, det är såhär det är och man måste göra det bästa av det.

ja men suck

lyssnar på juno-soundtracket när de sjunger anyone else but you och jag blir blödig.
jag tänker på att det allting är någonting som är fel. att jag inte kan vara glad två veckor i streck utan att ha en dag jag vill grina för att livet är skit (moget). jag är rädd för att det är självförvållat, att jag skapar mina egna problem. och har jag inga problem, ja, då ser jag till att tänka på saker som kan bli problem längre fram cch blir sur/ledsen över dem. jag tror att det är så jag gjort hela tiden, och min kille har rätt i att jag nästan alltid ser problem i allting istället för att försöka tänka på bra saker. men det är svårt, för jag vill inte bli så ledsen som jag kommer bli om allt går år helvete nu, om en månad eller om ett år. men det kommer bli problem, problem jag inte kan förutse. och någon gång kanske vi kommer göra slut. på något sätt känns det säkrare att det sker på mina villkor, men det gör det verkligen inte. suck.

sometimes i almost regret it like i regret my regrets

jag är så rädd att jag ska se tillbaka på allt det här som bortkastad tid. det känns som om jag går tillbaka flera steg när jag behöver röra mig framåt, jättemycket framåt. måste känna att det finns en mening med det här, att det i slutändan gör mig mer glad än ledsen.

jag vill inte vänta. jag vill vara två.

jag saknar verkligen att hålla handen när man är på väg någonstans, bli tafsad på och tafsa på rumpan när man tror att ingen ser eller den där snabba spontana pussen som hamnar var den når för att man inte kan vänta. och att sova mot någon, andas för högt och varmt i nacken och trycka sig närmare närmare i sömnen, bli alldeles för varm, vända sig om för att direkt vända tillbaka för att man saknar den andra kroppen för mycket.

igår åkte jag hem till barndomsbästis och allt var ungefär som när vi var små och när vi cyklade på samma gamla vägar på för stora cyklar med matkassar på styret så tänkte jag att det visst är här jag ska vara, i alla fall just nu. bokade biljetter till pojkvän och tenta lite senare i sommar, och saker och ting känns nog bättre nu.

det vore underligt att känna en enda natt, en natt som denna, ditt tunga huvud mot mitt bröst

åh jag vill beställa så mycket böcker nu. råkade gå in på adlibris häromdagen och det gör ont i mig att jag är så fattig att jag inte ens kan beställ erland loe-pockets för 39:-. min lägenhet börjar arta sig, köpte fint, runt 50-tals bord igår och satte upp rund spegel med guldram i hallen. sov för första gången okej, gick och lade mig utan det tyngande över bröstet och utan tårar. pratade, inte bråkade, litegrann igår, jag fick kompromissa mycket för att inte skrika, men jag gjorde det inte. nu har jag sagt det på ett sätt han förstår, hoppas jag, därför känns det lite bättre. nu kan jag bara vänta på att se att han faktiskt gör vad han ska..

å ena sidan å andra sidan

jag vet inte om det är mitt eget fel att jag är så ledsen om kvällarna och att jag känner mig ensam, men jag v-i-l-l inte göra någonting, förutom att träna då. jag ligger på sängen och stirrar och tänker på vad jag skulle kunna göra, men det finns liksom inte så mycket att välja på, men det kanske är just det som är självvalt. men även när jag gör saker så känner jag mig ledsen, att låtsas vara glad känns som en större ansträngning än att vara ledsen ensam. men jag vet inte.
allra värst är att jag inte vet vad som skulle kunna göra saken bättre.
men jag påbörjar ny taktik idag: låtsas som att jag inte alls är ledsen, hitta på saker, ringa alla, låtsas vara glad och se om det funkar. försöka tänka att det visst blir bättre sen och att distansförhållandet kommer fungera, att jag visst kommer komma på vad jag ska göra med mitt liv, att jag kommer bli nöjd och så vidare och så vidare.

mm

sitter på golvet med datorn i knät på någon främmande grannes trådlösa nätverk och känner mig ensam. lägenheten är iordninggjord och jag hade föreställt mig att jag skulle ha finfika/vinbjudning men istället sitter jag just såhär. har inte ringt någon, vet inte ens om någon vet att jag flyttat tillbaka, orkar inte säga till för jag orkar inte träffas, prata och så vidare. istället känner jag mig ensam. jag är rädd att jag håller på att bli som jag var förut, att bara kunna tänka på allt jag är besviken över och aldrig kunna le genuint, bara stirra med en tom blick och önska att saker och ting vore annorlunda, utan att veta konkret hur eller vad då. jag är jävligt rädd för att det ska bli så och jag får panik när jag tänker på att det är sommar, och jag borde vara glad och göra massa saker och dricka mycket, ha roligtroligtroligtjätteroligt. ensam.

gnällll

varför hamnar jag alltid på jobb med 40+ som medelålder? kommer jag alltid jobba där jag måste ha fula blusar? varför har jag inga ambitioner eller intressen?
är fattig också och inte glad inuti, inte alls

det enda pluset är att jag sett massa söta hundar, jag älskar söta hundar
och så är min lägenhet asfin.

loose lips

det löste sig, för den här gången, jag drack ändå och sverige förlorade mot spanien.
jag drack vin för 20 kronor glaset och blev ganska full, sen fortsatte jag med billig öl, åkte hem och somnade tidigt, vaknade tidigt. jag och roomie hade igår vårt första fylle-I love you-tal igår, det var ganska fint.
nu är jag trött.

rödvin

efter allt jag har gjort så blir jag ignorerad. ett hör du inte av dig så förlåter jag dig aldrig och ett du har snart ingen flickvän utan svar, två samtal utan svar. ignorerad.

ignorerad.
jag dricker rödvin.

eh

startade sms-bråk för ett par timmar sedan och insåg nästan på en gång att det hade varit smartare att läsa en bok istället. nu är jag helt tömd på ord och ork, ändå kan jag inte sova.
är tillbaka där vi var för över ett år sedan. jag förklarar på alla möjliga sätt. jag gråter. jag skriker. ger silent treatment. har till och med gjort slut, allt för att visa att jag menar allvar. men han förstår inte, han förstår ingenting över huvud taget. och ändå så är det jag som inte sover. det är jag som gråter. det är jag som vill ge upp, och det är jag som är elak som vill ge upp, trots att det bara är jag som anstränger mig. trött är jag, så jävla trött. undrar vad som händer nu. orkar inte vara den förståndiga att "höra av sig för att prata igenom", jag har sagt allt jag har att säga, jag menade allt och jag har ingenting att be om ursäkt för. hör jag inte av mig vet jag inte när vi hörs, eller ses. och detta ska vara ett seriöst förhållande, han ska föreställa min bästa vän.
suck.

fina killkompisen ringde i alla fall precis efter allt gråt och var jättefull, behövde sova någonstans för att han inte kunde ta sig hem. önskar att jag vore hemma-hemma och inte här, då hade vi kunnat lega skavfötters och jag hade kunnat trösta lite för att han varit destruktivt full, gått iväg från alla sina vänner för att spy, för att sedan skämmas för mycket för att ringa och be om sovplats. istället skulle han hänga på mcdonalds till första bussen gick, halv sex.

lite ont i magen.

tänker på att jag inte är bra på någonting, och det är jag faktiskt inte. jag är inte ointelligent och jag är bra på att plugga, och jag skulle säkert klara en hel del utbildningar, men det finns ingenting jag vill göra. ingenting alls. och det är så jävla sorgligt. jag går helt per automatik, planlöst, jag har alltid gjort det. det hade varit en sak om man hade ett mål, oavsett hur avlägset och omöjligt det må vara, någonting att uppnå. men jag har inte har något intresse eller engagemang, ingenting som inspirerar mig. jag vill kunna uttrycka mig kreativt, men det är ingenting man kan lära sig. jag vill bara vara inspirerad.

oh honey spare me from hell

lyssnar på jens:

no time for breaking up
your arms around me
how much you mean to me

ett halvt, tillbakataget gråt-break-up (det första) senare så är saker och ting.. detsamma.

en vecka kvar

har inte förrän nu riktigt insett vad allt innebär. det är minst två år i min lägenhet i min stad, och vice versa. det kommer aldrig fungera, jag vet det, och det är jag som kommer bli den som får göra slut på det. jag är även den som kommer bli ledsen, eftersom det bara verkar vara jag som investerat någonting i detta. och orden "jag tänker aldrig bo i stockholm" ligger någonstans i bakhuvudet när jag tänker på att jag precis spenderat ett år i den här staden. den här staden som faktiskt, inte alls, är som stockholm, utan mycket sämre.
summerar allt jag gett upp i vårt förhållande och vet att han inte gett upp någonting. inte något. jag är inställd på att han kommer göra mig besviken, jag har sagt det till honom, och han verkade inte tycka det var så farligt, "vi får se hur det blir" istället för "fuck you din fitta, hur kan du tro något sånt om mig efter allt vi gått igenom". jaha.

det här med begåvade människor.

så jävla fint.

för övrigt grindag. den här sommaren kommer nog inte alls bli bra. jag har inga planer för de jag avslappnat "vara ledig och bara göra ingenting med dig på landet" är borta nu. istället lär jag känna mig ensam i en fin lägenhet, och inte göra något alls.

1000 apor

1000 apor är ju precis samma sak som spermaharen, fast sämre? är det bara jag som ser detta?

sova

överraskande nog så kunde jag inte sova när jag bestämde mig för att sova hemma, i roomies säng, och inte i min egen. trots öronproppar och ögonmask. är så nära på att somna, sen sekunden innan går min puls upp i jagvetintevad och så är jag klarvaken. är ingen fara inatt ändå, lade mig på soffan och läste palahniuk, blev gäspig och försökte igen. det var för en timme sedan. funderar på att börja om med samma procedur, men jag blir bara stressad av att ligga där och veta att klockan tickar och ju senare det blir, desto mer förstörd blir min morgondag. och varje gång jag inte kan sova tror jag att det innebär att mina så kallade sömnsvårigheter kommer tillbaka, vilket stressar ännu mer. men, inga tårar och ingen panik som det brukar vara. och klockan är bara ett än så länge. jag somnar när jag somnar, och somnar jag inte så kommer jag sova bra imorgon natt när jag sover bubbelfull och glad, i en skön säng på andra sidan stan.

rätt trött

varit ute mycket i solen. grillat, picknickat, solat, pussats, haft besök, träffat folk. pojkvän är ledig och det känns som om jag umgås med honom för första gången på ett halvår. planerar flytt, har fixat möbler, porslin och så vidare. har bestämt att min lägenhet kommer vara ljusblågrönatkig. skatteåterbäringen kom idag.
peppar peppar men livet är rätt bra nu. hoppas på att denna sommaren blir den bästa någonsin.

push-up

men kul att mina bröst knappt syns i profil!