FAN

jag kunde hålla ihop fram till tågresan hem, jag är helt utmattad, kan inte sluta gråta. jag har inte ens någon att vända mig till, ingen som känner mig tillräckligt väl för att se att jag legat och gråtit hela natten utan istället kommenterar att jag "ser trött ut". jag kan inte ens prata med bästis för hon säger bara att det var på tiden och att han är ett svin, jag vill inte höra det, jag behöver inte höra det. ännu värre är vännen som säger att jag är singel nu, äntligen är vi singlar samtidigt och jag blir så arg skriver jag vill inte vara singel jag vill vara med honom men det går inte nu och det finns inget positivt med det. hon svarar okej men jag vet att hon inte fattar. ingen verkar fatta att jag inte VILL göra slut, men det fanns inget annat kvar, vi hade bara förstörts ännu mer då och jag klarar inte det. och jag vet att jag klarar mig själv. jag vet det. men jag vill inte göra det. jag vet att jag vill vara med honom, och någonstans i bakhuvudet tänker jag att vi snart är tillsammans igen men det måste bort bort, han måste bort. bort från väggarna, bokhyllan, facebook, mobilen, allt. men efter det har jag ingenting kvar. ingenting alls, och det är därför jag inte kan sluta gråta.