pinsamt tyst/hej då

vet ni vad. 2008 har varit ett jävla skitår med mycket ångest i olika former. i januari var jag lyckligare än någonsin, sedan gick det bara utför. och mitt i allt skaffade jag den här bloggen som har kommit att beskriva det här skitåret, det har gått upp och ner precis hela tiden, och just nu vet jag inte var jag är. uppe eller nere alltså. så nu struntar jag i den här neggobloggen. men jag är glad att jag delat med mig och tagit del av allt ni andra skrivit, det får en att känna sig mindre ensam, patetisk och ångesten minskar lite faktiskt. jag känner mig själv, givetvis, jag vet att jag är neggo (men med humor) och ibland lite lik min mamma. men jag ska försöka bli sådär glad igen, som jag vet att jag kan vara. som jag har varit. kanske måste jag vara ensam. kanske blir jag ihop med killen jag nu brutit helt med. jag vet inte.

men jag ska försöka vara glad, för min egen skull.
och det kräver en nystart.

http://intenu-kanskesen.blogspot.com

jag kanske inte kommer på en gång, men snart. lite mer personlig, förhoppningsvis lite mindre ångest. puss på er.

facebookpausen är uppe i 24 timmar

och nu pausar jag bloggen. *bloggpaus*
ni är fina. tack för omtanke, pepp osv osv.

har fortfarande inte gråtit sen i onsdags

men jag klarar inte av att lyssna på playlisten jag döpt till ångest.
jag har kommit på hur det känns nu. det känns som när man tror att man tappat plånboken och hjärtat stannar en sekund tills, blicken svartnar och man tänker helvete sen hittar man det och man tar ett djupt andetag men fortsätter vara stressad, skakar på huvudet då och då, tänker tänk om jag faktiskt hade tappat den, sen är man mer försiktig i fortsättningen. fast så långt har jag inte kommit ännu, men jag väntar på det, oh varje gång jag får ett sms rycker jag till och varje gång blir jag besviken när det inte är hans namn på displayen. men. jag har inte gråtit.


idag kommer han hem från glasgow.

det var bara två dygn sen vi gjorde slut och idag har jag varit okej men tiden går så låååångsamt och jag funderar på bloggpaus, paus från allt, få distans kanske, sysselsätta mig så helgen inklusive fredag ser ut som följande
jobba skriva träna se eternal sunshine många gånger kanske gråta träffa fina killkompisen eventuellt dricka titta på how i met your mother träna mer sen avsluta med markus krunegård på cirkus, där kommer jag definitivt gråta, men det är okej, jag vill bara att tiden ska gå framåt att det ska bli vår att allt ska ordna sig

sen börjar jag spela fotboll

sputnik älskling

jag grät hela dagen igår, hela kvällen. försökte hålla ihop men det gick inte. jag grät på löpbandet, i duschen, på väg hem, hemma, bland folk, ensam, på telefon. det brast liksom hela tiden, och när jag trodde att det kändes bättre så sjöng krunegård i popciruks, ibland gör man rätt ibland gör man fel, och jag dog lite. sen fokuserade jag om, pluggade, råkade lyfta blicken och där var han och jag, den finaste bilden som finns på oss, i en guldram. ovanför den den stora bilden på oss, i hotellfönstret i paris. bredvid den presenten jag fick dagen vi blev tillsammans, två dockor som är fästa med en magnet i handen, föreställande han och jag, för att vi aldrig skulle kunna släppa varandra. och jag tänker att jag inte ska sätta upp allt det i nya lägenheten, och jag gråter, tröstlöst. sen pratade jag med bästis, hon var fin, sade vad jag behövde höra. att vi kanske kommer bli tillsammans längre fram, han måste bara förstå varför det tagit slut, ta sin del av ansvaret för det. idag har jag inte gråtit alls. jag är i någon slags förnekelse just nu, men det känns bättre så. innan jag kan få avslut måste han inse att det är allvar den här gången, han måste ändra facebookstatus, ta ner mig från väggarna. och jag hoppas att när han inser det, så inser han också att vi inte ska göra slut, att han säger det till mig men tills dess kan jag inte höra av mig, för han måste inse det själv, inse att han förlorat mig, inse att jag inte är hans längre och att det inte får vara så. han är min bosse, min sputnikälskling, vi måste vara ihop.
men sen tänker jag, tänk om han istället inser att han inte alls saknar mig? och det är då det gör ont. och när jag tänker på vårt nästa samtal, om det blir något sådant, då gör det ont. för jag vet inte om han kommer säga allt jag måste höra. och jag vet inte hur länge jag kan vänta, och det är så tråkigt och trist utan honom, tomt i hjärtat.

så tills dess tittar jag på how i met your mother. jag ger det ett par dagar. sen går jag vidare, kanske ensam, kanske inte.

• 14:35 How I met your mother
• 15:00 Melrose Place
• 16:00 Top Model Australien

tack?

...

och av någon jävla anledning ligger den här bilden på mitt skrivbord. fan

FAN

jag kunde hålla ihop fram till tågresan hem, jag är helt utmattad, kan inte sluta gråta. jag har inte ens någon att vända mig till, ingen som känner mig tillräckligt väl för att se att jag legat och gråtit hela natten utan istället kommenterar att jag "ser trött ut". jag kan inte ens prata med bästis för hon säger bara att det var på tiden och att han är ett svin, jag vill inte höra det, jag behöver inte höra det. ännu värre är vännen som säger att jag är singel nu, äntligen är vi singlar samtidigt och jag blir så arg skriver jag vill inte vara singel jag vill vara med honom men det går inte nu och det finns inget positivt med det. hon svarar okej men jag vet att hon inte fattar. ingen verkar fatta att jag inte VILL göra slut, men det fanns inget annat kvar, vi hade bara förstörts ännu mer då och jag klarar inte det. och jag vet att jag klarar mig själv. jag vet det. men jag vill inte göra det. jag vet att jag vill vara med honom, och någonstans i bakhuvudet tänker jag att vi snart är tillsammans igen men det måste bort bort, han måste bort. bort från väggarna, bokhyllan, facebook, mobilen, allt. men efter det har jag ingenting kvar. ingenting alls, och det är därför jag inte kan sluta gråta.

fan.

vi gjorde slut igår, på riktigt, jag har gråtit hela natten till och med i sömnen, vaknade upp bredvid två näsdukar med downsögon och jag har blundat hela tågresan fokuserat på att inte gråta men nu är jag ensam igen och det går liksom inte, helvete det gör så ont men det finns ens gräns för hur länge man kan vänta och jag kanske måste inse att den där framtiden vi pratat om inte finns egentligen, för hur kan man ha en framtid när nutiden inte fungerar och jag vet att det är han som förlorat mig, men det känns inte så och allt är okej så länge jag tänker att det kommer ordna sig, att det tar lite tid men sen är det vi igen, precis som han tror, men jag vet att det inte är så den här gången och då brister det, det är på riktigt den här gången, allt är förstört och jag kanske måste inse att han är min första kärlek, inte den största, men just nu känns det som den enda och jag vet inte vad jag ska göra nu, tänka på annat, träna, flyttpacka men allt känns så meningslöst, vi har varit tillsammans så länge och jag vet inte vem jag är utan honom och liksom vi kommer aldrig springa in i varandra på stan, det enda jag kan höra från honom framöver är på sin höjd patetiska fyllesamtal men jag ska ju inte dricka mer och vi kommer aldrig kunna vara vänner, aldrig aldrig aldrig, imorgon åker han till glasgow och jag hatar att när hans pappa kommer fråga hur det är med mig kommer han ljuga, svara att allt är bra, och säga att jag inte följer med till fjällen för att jag inte hinner, inte för att han gjort det omöjligt när han inte lyssnar, inte tar mig på allvar lägger på luren i örat när jag gråter och jag ringer upp säger att du vet att det där är det värsta jag vet, att du gör det mot mig ändå, just nu, gör att jag måste göra slut med dig och han säger jag hatar dig för att du gör såhär och jag säger jag med,
så är det slut bara

en jobbig grej med att träna är att jag tycker att alla tjejer, oavsett storlek och kroppsform, har snyggare tuttar än jag! en annan är killar med för små shorts som tar sig på kuken. please liksom. annars är träning fint. idag tittade jag till exempel på sex and the city, handboll och lite top model samtidigt som jag svettades. handbollsmatchen fick mig att inse hur mycket jag saknar fotbollen, så jag ska börja spela igen så fort isen/snön försvinner. pepp!

jag säger som det är att allt är sådär bara sådär sådär som det är såhär års

ja gud. jag har gått runt med en jobbig känsla sedan igår. känner mig helt bortkopplad. sovit oroligt, drömt verkligt, vaknat med samma känsla och, jag vet inte. det känns inte bra. jag kan inte beskriva vad det är men jag känner mig helt tom, ensam. jag hatar det.

min fantastiska helg del 2

jag säger (11:53):
hej
jag säger (11:53):
tror du jag fick hjärnskakning i lördags?
jag säger (11:53):
att det är därför jag spydde?
jag säger (11:53):
jag mår så JÄVLA dåligt
jag säger (11:53):
allt snurrar :C

svar per sms: Alltså jag tror du spydde för att du var full. För du vinglade en massa.

jag är pinig. nu ska jag till jobbet och plugga!

mår inte alls bra.

allt snurrar. jag kan inte gå rakt. undrar hur det kommer gå på löpbandet ikväll?

mia och klara

fan vad bra det är.

ångest/ångesten

igår blev jag så full full full, pinsamt full, obehagligt full. jag förstår fortfarande inte hur det gick till men jag var på (tråkig) fest i skrapan, drack lite vin sen när vi var på väg till debaser fick vi för oss att göra något annat och allt jag minns är att jag ramlar uppner folkungagatan, på riktigt ramlar, halkar slår i huvudet, förstår ingenting. anna säger att jag borde åka hem, följer mig till tunnelbanan sen vaknar jag upp i alvik och förstår inte var jag är, kräks i en papperskorg, vinglar ill andra perrongen, sätter mig på tunnelbanan åt andra hållet. (13 missade samtal) i mitt trapphus häller jag ut hela väskan men jag har inga nycklar och dörren är låst, en granne går förbi och jag skäääms, åker ut och sover i förorten vaknar med bakisångest och blåmärken och förstår ingenting.

till saken hör att: jag aldrig spyr. jag aldrig däckar. livet alltså.

msn

jag säger (12:09):
nu ska jag lyssna på nordpolen
a lack of color säger (12:10):
hahaha
a lack of color säger (12:10):
nej?!
a lack of color säger (12:10):
såg du intervjun?
jagsäger (12:10):
alltså... jo
jag säger (12:10):
och ja
jag säger (12:10):
men det är bra!
a lack of color säger (12:10):
men.... han är ju... efterbliven
jag säger (12:12):
mm lite
a lack of color säger (12:13):
jag älskar barney
a lack of color säger (12:13):
jag tror jag ska skaffa såna där motivation-posters
jag säger (12:13):
jag har som långsiktigt mål att bli ihop med jason segel
jag säger (12:13):
rimligt?
a lack of color säger (12:13):
"i just stopped being sad and started being awesome. True story" - Barney
a lack of color säger (12:13):
jätterimligt
a lack of color säger (12:13):
jag ska bli ihop med ted mosby
jag säger (12:14):
haha sen när gillar du honom!?
jag säger (12:15):
ted är typ... min typ irl
jag (12:15):
sen han sa "get out of our booth"

jag ska flytta!

en trappa upp! större! med balkong! utsikt!

dagens ångest

jag har en existentiell kris tror jag. jag försöker stilla den med how i met your mother, träning och sällskap, men bäst funkar nog jobb för jobb=pengar, trots att jag fick retroaktivt csn igår för att jag råkat fylla i för två terminer och alltså har (lånade) pengar. hej lyxfällan! fast nä. jag satte in tiotusen direkt på sparkontot så jag fortsätter leva snålt, jag är så jävla duktig. min kille sa att jag skulle sluta som 'han i erland loe-boken'. doppler alltså. fan. jag har liksom inga mål med det jag gör, jag kan inte motivera min tillvaro över huvud taget. just nu känner jag i princip att hoppa av min utbildning, för att den inte alls är som jag väntat, att det bara kostar mig pengar. men istället tänker jag att jag biter ihop för att få en examen, presterar bra, för att jag annars slösat bort så mycket tid och pengar på inget. det är vad jag gör. biter ihop, tänker att det ger mig möjligheter längre fram. men i framtiden, när jag har min examen och ändå inte får något jobb, vad gör jag då? och vad gör jag när jag kanske har tusen möjligheter men ingen som passar mig? jag antar att jag är kräsen. men jag är så sjukt avundsjuk på alla som bara kan vara tillfreds med sin tillvaro. jag är inte det, jag har aldrig varit det. det måste vara perfekt. och det är det ju aldrig.

men, jag tittar på how i met your mother och jag skrattar, önskar att mitt liv var precis så (moget). men jag har en klump i magen, är livrädd för att fastna på ett kontor resten av livet när alla andra får sina drömjobb (moget).

jag vet att det börjar bli tjatigt men, chuck bass, herreguuuud! han är nog enda anledningen till att jag tittar på gossip girl. varför jag tittar på one tree hill vet jag dock inte.

jag är i ett relationship på fejan igen

jag veeet att jag borde uppdatera och skriva om helgen och kanske om framtiden men jag vet inte vad jag ska skriva, vi har sovit skrattat pussats hela helgen och till sist även pratat och allt avslutades med att han höll i mitt huvud när jag grät och sade vi klarar det här. jag lovar. och så får det vara, just nu. jag tror på oss igen, det var allt jag behövde.

...

knödel och lifted.blogg.se, inbjudan pls?

nu har jag också provat

det blev fint. tack evelina och annika för behövlig inspiration!
annars gör jag tusen saker samtidigt, tittar på serier, dricker kaffe, komverterar film, redigerar bilder osv osv. imorse vaknade jag 06.52 bredvid ett tomt vattenglas och vatten i hela sängen. jag har börjat gå i sömnen igen. och jag som säger att det inte händer saker i mitt liv.

fina killkompisen har skaffat facebook!

han är fin.

tänker tillbaka på 2007

och tänker att 2008 inte alls var bra i jämförelse. men nu ska jag tänka framåt. på 2009. efter helgen.

vi har inte gjort slut. ännu.

och jag mår bra. det känns annorlunda den här gången, han är annorlunda. vi är tillsammans fram till helgen, då vi ska ses, efter det ska vi bestämma oss. och jag mår bra. just nu i alla fall men jag återkommer efter helgen.

jag kan inte.

jag kan inte säga det, jag kan förklara och prata prata prata sen gråta men jag kan inte säga att det är slut och allt vad det innebär. jag kan inte. nu ska jag träna.

jag ska ringa nu

men jag hittade en mapp på datorn som hette göteborg, från senast vi sågs innan jul, och han är där i sin lägenhet med sina skateboards, teckningar och jag på väggarna, han posar, gör blue steel är riktigt riktigt snygg, men han kan inte hålla sig för skratt och jag har en bra kamera som bara klick klick klick klick, på nästa foto skrattar han och man ser hur han egentligen ser ut, med lite för stor näsa, sneda tänder och jag ser att han inte är modellsnygg (för snygg för mig) som jag nästan alltid trott innan men han är finast i världen för jag hör skrattet samtidigt sen är vi på liseberg på korten mest bilder på alla lampor och jag minns att han suckade preis som alltid för att jag ska fota så mycket, fota honom så mycket när jag själv vägrar vara med på kort, men så är det några kort på mig, fula, och alla på honom är också fula men bilderna på chokladen vi vann är precis likadana som 2007 års bilder och jag vill ha 2009 2010 2011 med honom men nu måste jag ringa, det ligger små lappar samlade med allt jag vill säga, jag måste ringa nu och jag säger bara please please please rakt ut, till vem eller vad som helst

please please please

"today is a good day"

jag reviderar mitt inlägg om 2009 och säger helt enkelt att jag ska sluta tycka så synd om mig själv. sen inser jag att det är svårt när jag enbart lyssnar på weeping willows, nicolai dunger, anna ternheim, håkan och så vidare och kommer på mig själv med att gråta till en låt på radion innan klockan ens är sju på morgonen. men jag måste bestämma mig nu. antingen ge upp eller ge allt, och få minst lika mycket tillbaka. men vi är två i det här och klumpen i magen bara växer för jag orkar inte ens ta samtalet, jag klarar det inte, men jag vet att jag måste nu för det är nytt år och jag måste börja må bra, hur jag än väljer att göra så måste jag må bra. ena sekunden vill jag bara smsa 'jag älskarälskarälskar dig!' men jag vet att det inte är så enkelt, hur mycket jag än önskar att det vore så är det inte så enkelt, och jag kan inte säga de orden just nu innan jag vet att vi klarar det här, att han gör mig glad igen och för alltid.

without your company i have so many holes to fill, at least seven nights a week, killing time. i still feel fine, i guess, my life was a mess when i shared it with you, i was lonely, now im just alone. just a matter how i define, today is a good day.

på tv översattes precis 'fierce' med 'trolsk'

klockan är kvart över sju och jag har velat lägga mig i en timme, jag ska nog göra det också, tittar på top model och det är pinigt, jag läser hellre kjaerstad.

korrläst

vid slussen börjar allt smälta ihop. stationsuppläsaren, mannen som spelar tetris, håkam hellström, allt och jag sitter full på väg hem går av foksuerar på höger fot-vänster fot, inte vingla gå rakt men jag vänder mig inte om en enda g¨ng för vad spelar det för roll om jag skulle bli knivmördad ikväll? kvällen var bra iaf- den började med samma v'änner som igår, jag drack rödvin och vi satt mezst och gäspade men så drog vi vidare ändå, tänker inte ens säga vbart, och där blev vi bjudna på två rundor var trots att vi tackat nej, 36 år stötte på oss som fan och det blev obekväm stämning och vi bokstavligen szprang därifrån efter artiga hejdå sen hem och nu är jag här fyllebloggar vet fortfarande inte hur det blir med mitt förhållande för han ringde runt tiotiden jag kunde inte prata, var ute, han sade ring imorgon och jag har mest en klump i magen lyssnar på håkan hellström fastän jag är alldeles för gammal

idag är jag lite ledsen så jag tränade fastän jag sagt att jag inte skulle för att jag nästan är sjuk men jag bryr mig inte för när jag är ledsen vill jag träna tills jag inte orkar stå på benen och jag gör det, det är skönt och jag ställde mig på vågen idag fastän jag sagt att jag inte skulle, jag har gått ner två kilo när jag varit borta, jag säger 'oj' högt för mig själv och tjejen på bänken frågar om vågen stämmer, för hon hade vägt för mycket och jag kan säga att för mig är det tvärtom, hon ser sur ut och jag nöjd nöjd nöjd, sen kommer jag på mig själv och jag skäms lite, inser att mitt betende inte är särskilt sunt för jag inte har ätit, vill inte, har ingen aptit, och jag orkar inte ens bry mig

chuck bass 3

alltså. senaste gossip girl. chuck på taket. SÅ JÄVLA SNYGG JAG DÖR.

lördag

klockan är bara kvart i tolv och jag sitter redan och gråter. för massa olika anledningar, för att jag tittade på one tree hill, för att nicolai dunger sjunger rätt in i hjärtat, för att världens bästa flickvän är nykär och gjort värsta söta videon och för att mitt eget förhållande är så långt ifrån det som det kan bli.
när slutade vi visa kärlek tänker jag? sen så tänker jag på annat. på min nya frisyr till exempel. har någon sett teliareklamen med veronica maggio? så ska jag se ut. axelkort, ljust och självlockiga toppar.

jaha.

idag är det stor risk att jag och pojkvän gör slut, trots praktiserande av nedstående lista. jag vet inte hur det blir ännu eftersom han inte svarar när jag ringer. så, jag grät lite på väg hem sen på sängen sen terapi-vek jag tvätt och städade. nu sitter jag här med ett stort glas rödvin, taget från en bag-in-box-påse (alltså vin utan kartong, classy) som jag hittade i köket och snart ska jag träffa två av mina bästa vänner. jag orkar inte ens vara ledsen idag, jag dricker rödvin istället.

2009,

jag inser att jag blivit väldigt mycket som clementine, på riktigt.

så

2009 ska jag anstränga mig för att:
uppskatta allt fint
(och tänka på det när jag är ledsen)
tänka långsiktigt och positivt
inte överanalysera och prata sönder allt
göra stora planer

just det

har det hänt någonting på seriefronten eller??

moget inlägg1

jag orkar inte ha ett distansförhållande jag orkar inte ha ett distansförhållande jag orkar inte ha ett distansförhållande jag orkar inte ha ett distansförhållande jag orkar inte ha ett distansförhållande jag orkar inte ha ett distansförhållande jag orkar inte ha ett distansförhållande JAG ORKAR INTE HA ETT DISTANSFÖRHÅLLANDE jag orkar inte ha ett distans förhållande jag orkar inte ha ett distansförhållande jag orkar inte!!!!!!!!!!!!!!!

nu är jag äntligen hemma efter fyrtio timmars hemresa och det är så skönt, alltid lika skönt att åka över västerbron och känna att stockholm i slutändan är finare än allt annat man sett när man varit borta. det är vinterljust ute, jag sitter mitt i lägenheten och lyssnar på cardigans, och jag slappnar äntligen av, för att jag är hemma.
semestern blev bättre. sista veckan var fantastiskt fin och jag ska åka till asien snart igen.