ännu en fredag med träning, sen ensam på soffan med random dålig serie framför mig. jag skulle kunna hitta på någonting men egentligen vill jag just sitta på soffan och titta på dåliga serier, äta löshgodis och mjölkchoklad, dock inte ensam, utan med den som man kan göra precis allt tråkigt med och så blir det något fint.
och jag vet inte.
jag orkar nog inte med ett distansförhållande. jag känner mig mest ensam hela tiden och även om vi ses så ofta det bara går, och det är fint och bra och allt det där, så tar det inte bort ensamheten däremellan. det finns en gräns för hur mycket man kan sakna någon och hålla det fint, till slut blir det bara tomt. jag vill mest inte känna mig ensam när jag egentligen inte är det.
och det känns orättvist att vi har hittat så rätt, men har så jävla dåliga förutsättningar att det inte går. det handlar om minst tre år. tre år av att träffas max fyra dagar per månad. vad kan man göra liksom? tänka positivt, whatever. nu vill jag bara gråta. och jag är på jobbet så det kan jag inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar