imorgon ska jag träffa min pojkvän för första gången på tre veckor. jag inser att jag inte fram emot det som jag borde. jag borde champagnebubbla av alla saker jag vill säga, fina ord, saker som bara han skulle förstå. men det är väl det som är problemet. distansförhållande och ses en gång i månaden skulle är inte ett problem i sig, om det fysiska avståndet kompenserades. men just nu gör det inte det, och jag har svårt att se hur det här ska leda någonstans. det här så här det kommer vara, och man måste göra det bästa av det, jag vet, men innan har jag sett det som det enda alternativet.
ofta kommer jag på mig själv med att tänka att jag är ensam vare sig jag är med honom eller inte, och det handlar definitivt inte om fysisk närhet/distans.
jag hoppas att allt det här försvinner på centralstationen.
jag kommer få en snabb puss och han en kram, han kommer säga något i stil med "vad fin du är", jag kommer säga "tack. du är snygg", sen kommer vi hålla hand tills han kommer på att vi är på stan, då får jag nöja mig med en hand runt hans midja och huvudet på hans axel. sen är allt som vanligt, säger vi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag har haft ett långdistansförhållande i 1,5 år. Jag bor i Sthlm och han i Gtb. Jobbigt, jobbigt...framförallt när vi aldrig talade om framtiden.
Varför gjorde vi inte det då, jo för att vi båda visste att vi inte hade någon. Blä! Jag drog ut på att göra slut i sex månader.
Hoppas att du har ett enklare distansförhållande än vad jag hade.
Om vi inte pratade om vår gemensamma framtid skulle jag nog gett upp för länge sedan, men det gör vi som tur är. Vi vet vad vi vill, det innebär bara så mycket mer ansträngning vilket känns orättvist och hopplöst ibland. men det ska nog gå.
Skicka en kommentar