sex timmar efter att han åkt kommer oron krypande. den helt och hållet obefogade oron. men jag faller inte för den, jag är lugn och jag är glad, men det känns väldigt tomt. tomt i lägenheten, tomt inuti. som det varit nu vill jag ha det hela tiden. jag är så otålig. jag vill ha vår gemensamma framtid, den vi detaljerat planerat tillsammans, redan nu. jag har alltid haft för bråttom. jag är absolut ingen charlotte som romantiserar allt (även om det kanske låter så), jag bara vet hur bra det kommer bli.
jag lyssnar mycket på håkan, det har jag aldrig gjort innan. jag känner mig som femton.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar