jag får bara en sån jobbig känsla när jag pratar med honom på något annat vis än ansikte mot ansikte, kropp mot kropp,
det kan aldrig kännas likadant, lika fint, lika viktigt,
istället känns det stelt, opersonligt, överflödigt och inte alls som oss,
det kärleksfulla tar sig inte igenom trots att det finns och jag vet inte vad man gör åt det, vad man kan säga,
det räcker inte till längre,
jag behöver ögonen ansiktet kroppen handen på kinden magen överallt en puss godnatt fina ord och en varm rygg att sova mot,
jag saknar givetvis och är rädd att jag inte är saknad,
det vanliga,
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag känner igen det, det enda som hjälpte mig var att liksom köpa att det är annorlunda på telefon osv. Det är liksom inte samma. Så då får man tänka att man har en fin telefonrelation, och en fin riktig relation, men att de två inte är samma och inte lika. Äh, jag vet inte. Det funkade för mig förut i alla fall, att komma på att det är ok att det inte är samma på telefon.
Skicka en kommentar