typiskt.

förra veckan tankeverksamhet ägnades helt åt frågan är det såhär det ska vara i fortsättningen och jag kände mig framför allt besviken, irriterad. jag grät av utmattning på tåget, min hjärta slog i 160 och jag skakade, folk tittade men jag brydde mig inte.
nu, när jag är hemma, saknar jag honom, fastän jag nästan var säker på att jag inte skulle göra det. men jag undrar fortfarande om det är såhär det ska vara i fortsättningen.