Han sade ring tillbaka om du är snäll och inte gör mig ledsen, jag sade att jag inte skulle ringa tillbaka just därför. På den nivån är det. Jag ringde tillbaka i alla fall, hade nästan inget att säga, var tyst därmed snäll, han likadan. Jag kan ringa dig imorgon innan jag åker, om du vill. Du får göra som du vill. Nu har han åkt, och han ringde inte. Han valde att inte ringa, kanske för att vi ändå inte har någonting att säga varandra, det spelar ingen roll. Nu har han åkt och jag får mer tystnad, mer tid att tänka. Tänka på hur fina ord inte betyder någonting längre. Kanske gör det ingenting. Kanske är allt bortglömt när vi ses. Eller så har vi fortfarande inget att säga, och det är mer än pinsam jävla tystnad för det är tomt när jag ser på honom, tomt i blicken, tomt inuti. Det har gått för lång tid, det k ä n n s inte likadant längre och jag kan inte förklara det. Hur förklarar man det? Jag vet bara att man måste anstränga sig dubbelt, tredubbelt, men det är likadant och jag orkar inte vänta mer, vänta på att saker ska kännas som de borde. Vill inte nostalgisera över fina minnen när det borde vara så jämt. Det borde inte ens vara ansträngande. Kärlek räcker inte alltid.
-
Jag är varken sur eller ledsen, mest är jag uppgiven, och jag tror att det kanske är värre. Nu ska jag köpa rödvin, sedan kanske allt detta går över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar