eh

startade sms-bråk för ett par timmar sedan och insåg nästan på en gång att det hade varit smartare att läsa en bok istället. nu är jag helt tömd på ord och ork, ändå kan jag inte sova.
är tillbaka där vi var för över ett år sedan. jag förklarar på alla möjliga sätt. jag gråter. jag skriker. ger silent treatment. har till och med gjort slut, allt för att visa att jag menar allvar. men han förstår inte, han förstår ingenting över huvud taget. och ändå så är det jag som inte sover. det är jag som gråter. det är jag som vill ge upp, och det är jag som är elak som vill ge upp, trots att det bara är jag som anstränger mig. trött är jag, så jävla trött. undrar vad som händer nu. orkar inte vara den förståndiga att "höra av sig för att prata igenom", jag har sagt allt jag har att säga, jag menade allt och jag har ingenting att be om ursäkt för. hör jag inte av mig vet jag inte när vi hörs, eller ses. och detta ska vara ett seriöst förhållande, han ska föreställa min bästa vän.
suck.

fina killkompisen ringde i alla fall precis efter allt gråt och var jättefull, behövde sova någonstans för att han inte kunde ta sig hem. önskar att jag vore hemma-hemma och inte här, då hade vi kunnat lega skavfötters och jag hade kunnat trösta lite för att han varit destruktivt full, gått iväg från alla sina vänner för att spy, för att sedan skämmas för mycket för att ringa och be om sovplats. istället skulle han hänga på mcdonalds till första bussen gick, halv sex.