det är inte direkt så att jag saknar min pojkvän när jag är borta tre dygn men jag tänker på distansförhållandet som närmar sig när jag egentligen bara vill flytta ihop.
det kommer skrikas på distans. det kommer gråtas på distans. han kommer vara oförstående på distans, jag kommer bli arg på distans och så börjar det om. men jag har fått min lägenhet nu, jag älskar den redan, och han måste plugga klart för han är smart, ambitiös, målmedveten och allt annat jag inte riktigt är. ännu.
men fy fan vad jobbigt det kommer bli, jag inser det inte ens själv när jag föreställer mig det absolut värsta. ett halvår kanske funkar, men jag har svårt att tänka mig att två gör det hur mycket man än vill och försöker. fan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar