män

inom loppet av en vecka har två av mina bästa vänner blivit dumpade av killar som riktigt överöst dem med bekräftlese av alla slag. 'jag är så kär i dig jag är så glad att vi träffats du är så fin du kommer aldrig vara singel igen gulligull' bestämt datum för dubbel öräldraträff, varit på söndagsmiddag osv för att sedan börja bete sig konstigt, blånekat när de fått frågan om något är fel och fortsatt för att en dag senare 'nä jag har tänkt lite på senaste och jag är nog inte kär i dig'. man ba what? det är då jag inser att det är rätt otroligt att jag och min pojkvän fortfarande är ihop, att trots alla problem vi haft inte tagit det steget, inte velat, ingen av oss, aldrig. det kanske inte är något bra egentligen.
vi bråkade igår igen, och ibland känns som att vi inte kan upprätthålla en normal konversation utan att någon (jag) blir sur, trots att någon (jag) ringer för att få lite samförstånd som istället blir missföstånd och sen bråk. och vi lade på, i bråk, vilket är det värsta jag vet, somna arg, för då vaknar jag arg. för honom försvinner bråket när man lägger på. det finns inte längre. och så håller det på. han, opåverkad, jag påverkad. sur. varje gång. men jag kanske borde vara sådan jag med? inte ödsla energi och ens bli ledsen när jag vet att vi bråkar om olika saker. att han blir sur för jag blir sur, jag blir sur för att han blir sur av princip och så lägger vi (han) på, för han säger att det inte blir bättre om vi fortsätter prata, jag säger att det inte blir bättre av att lägga på. så jag kanske inte borde vara sur igår för att han är som han är och jag är som jag är. inte bråka för bråkandets skull. släppa saker någon gång ibland, erkänna att de inte betyder något och inse att bråket ibland försvinner när man lägger på luren. att 'imorgon är en ny dag' och allt sånt.
fast jag vet inte.