mitt hår luktar fructis jag laddar ner dubbla avsnitt av top model och fantiserar om den dagen vi flyttat ihop, skaffat hund, introducerat våra föräldrar för varandra och är allmänt romantisk fast helst av allt vill jag nog slippa min klass vara färdigutbildad ett par år äldre och klokare ha ett jobb jag trivs med och så vidare men jag är rädd att jag bara tror att jag är bra på det jag vill vara bra på, att jag egentligen är som alla i min klass och kommer sluta på ett kontor och göra ungefär vad jag gör nu resten av livet, för lite högre lön, men kanske inte ens det

(jinxar jag mig själv nu?)

förstod det inte förrän jag satte ord på det men just nu kan det bara bli bättre, oavsett vad som händer, det är så dåligt nu att jag bara kan må bättre. från och med idag. positive thinking.

jag kom in på utbildningen jag sökte alldeles för sent, jag hade inte räknat med det, vet inte om jag ska känna mig glad eller stressad måste pendla dit varje dag måste jag säga upp mig, kommer jag hinna träna,

skitsamma

mest glad

medelmåtta

tänker på att jag måste komma på vad jag ska göra med mitt liv.
jag vill verkligen göra någonting, hitta vad jag tycker om och bli bäst på det.
jag saknar att vara bra på någonting.

jag har alltid varit strukturerad och målmedveten, och nu när jag inte längre har mål att uppnå känns tillvaron lite lätt meningslös. jag är så rädd att jag aldrig kommer komma på vad jag ska göra. att hela min personlighet och tillvaro kommer försvinna till ett tråkigt kontorsjobb.

gnällll

varför hamnar jag alltid på jobb med 40+ som medelålder? kommer jag alltid jobba där jag måste ha fula blusar? varför har jag inga ambitioner eller intressen?
är fattig också och inte glad inuti, inte alls

det enda pluset är att jag sett massa söta hundar, jag älskar söta hundar
och så är min lägenhet asfin.

lite ont i magen.

tänker på att jag inte är bra på någonting, och det är jag faktiskt inte. jag är inte ointelligent och jag är bra på att plugga, och jag skulle säkert klara en hel del utbildningar, men det finns ingenting jag vill göra. ingenting alls. och det är så jävla sorgligt. jag går helt per automatik, planlöst, jag har alltid gjort det. det hade varit en sak om man hade ett mål, oavsett hur avlägset och omöjligt det må vara, någonting att uppnå. men jag har inte har något intresse eller engagemang, ingenting som inspirerar mig. jag vill kunna uttrycka mig kreativt, men det är ingenting man kan lära sig. jag vill bara vara inspirerad.