dagens ångest

jag har en existentiell kris tror jag. jag försöker stilla den med how i met your mother, träning och sällskap, men bäst funkar nog jobb för jobb=pengar, trots att jag fick retroaktivt csn igår för att jag råkat fylla i för två terminer och alltså har (lånade) pengar. hej lyxfällan! fast nä. jag satte in tiotusen direkt på sparkontot så jag fortsätter leva snålt, jag är så jävla duktig. min kille sa att jag skulle sluta som 'han i erland loe-boken'. doppler alltså. fan. jag har liksom inga mål med det jag gör, jag kan inte motivera min tillvaro över huvud taget. just nu känner jag i princip att hoppa av min utbildning, för att den inte alls är som jag väntat, att det bara kostar mig pengar. men istället tänker jag att jag biter ihop för att få en examen, presterar bra, för att jag annars slösat bort så mycket tid och pengar på inget. det är vad jag gör. biter ihop, tänker att det ger mig möjligheter längre fram. men i framtiden, när jag har min examen och ändå inte får något jobb, vad gör jag då? och vad gör jag när jag kanske har tusen möjligheter men ingen som passar mig? jag antar att jag är kräsen. men jag är så sjukt avundsjuk på alla som bara kan vara tillfreds med sin tillvaro. jag är inte det, jag har aldrig varit det. det måste vara perfekt. och det är det ju aldrig.

men, jag tittar på how i met your mother och jag skrattar, önskar att mitt liv var precis så (moget). men jag har en klump i magen, är livrädd för att fastna på ett kontor resten av livet när alla andra får sina drömjobb (moget).

vi har inte gjort slut. ännu.

och jag mår bra. det känns annorlunda den här gången, han är annorlunda. vi är tillsammans fram till helgen, då vi ska ses, efter det ska vi bestämma oss. och jag mår bra. just nu i alla fall men jag återkommer efter helgen.

jag kan inte.

jag kan inte säga det, jag kan förklara och prata prata prata sen gråta men jag kan inte säga att det är slut och allt vad det innebär. jag kan inte. nu ska jag träna.

jag ska ringa nu

men jag hittade en mapp på datorn som hette göteborg, från senast vi sågs innan jul, och han är där i sin lägenhet med sina skateboards, teckningar och jag på väggarna, han posar, gör blue steel är riktigt riktigt snygg, men han kan inte hålla sig för skratt och jag har en bra kamera som bara klick klick klick klick, på nästa foto skrattar han och man ser hur han egentligen ser ut, med lite för stor näsa, sneda tänder och jag ser att han inte är modellsnygg (för snygg för mig) som jag nästan alltid trott innan men han är finast i världen för jag hör skrattet samtidigt sen är vi på liseberg på korten mest bilder på alla lampor och jag minns att han suckade preis som alltid för att jag ska fota så mycket, fota honom så mycket när jag själv vägrar vara med på kort, men så är det några kort på mig, fula, och alla på honom är också fula men bilderna på chokladen vi vann är precis likadana som 2007 års bilder och jag vill ha 2009 2010 2011 med honom men nu måste jag ringa, det ligger små lappar samlade med allt jag vill säga, jag måste ringa nu och jag säger bara please please please rakt ut, till vem eller vad som helst

please please please

jag vill bara skrika kunna andas inte gråta ingenting inte känna alls någonsin

x

is no longer listed as in a relationship.

egentligen kallar vi det för "paus" men det är ingen skillnad, det är inget förhållande längre, det är inget och det gör mycket ondare än jag trodde men jag orkar inte hoppas vänta bli besviken längre, jag orkar inte.

jag hade tänkt skriva ett fylleinlägg om hur vfel det bär att räkmna kalorider på dansgolvet eller någogint om hutr mycket jah lskare mig kille. sem tappade jag min favforitjacka och jag jag kan nitne ens söfrklara hru mycket jag HATAR mig själv som tillåter migf själv att tappa min favoritjacka, oavsett hur mågmna jägersots och öl kah blivit bjuden på. jag hatar mig själv just nu vför att jag tillåter mig själv tappa bort en hunfrafemtiokronorsjacka som aldrid går catt ersätta, enbart för att jag fått en jägershot på debaser. har hat hat hat hat
jag har grinat hela vägen hem och jag kommer grina hela natten, ringa debaser imorgn för att öra att cde inte hittat någon jacka och sen hata mig själv mer mera mest. HAT

lördag

dags att titta på mitt kontoutdrag och ta livet av mig.

medelmåtta

tänker på att jag måste komma på vad jag ska göra med mitt liv.
jag vill verkligen göra någonting, hitta vad jag tycker om och bli bäst på det.
jag saknar att vara bra på någonting.

jag har alltid varit strukturerad och målmedveten, och nu när jag inte längre har mål att uppnå känns tillvaron lite lätt meningslös. jag är så rädd att jag aldrig kommer komma på vad jag ska göra. att hela min personlighet och tillvaro kommer försvinna till ett tråkigt kontorsjobb.

skitbordskitliv

jag panikmöblerade om i lägenheten för att få plats med ett skrivbord jag köpt för pengar jag inte har. det blev inte alls som jag tänkt, och nu vill jag bara gråta.

jag orkar inte just nu.
och nu ska jag ställa tillbaka allt precis som det var innan.

jag sitter på riktigt och gnyr jag vill inte ha det såhär, det var inte det jag tänkte
som ett jävla barn.

jag orkar inte gå ner i källaren.
jag orkar inte lyfta teven en jävla gång till.
jag orkar inte med tanken att jag köpt det där jävla bordet som inte passar.
känner mig misslyckad.

bordet står nu i källaren och kommer stå där tills jag flyttar.
jag hatar det. jag hatar att jag köpt det med förhoppningen om att det skulle bli bra när det bara kommer stå i en källare tills det faller sönder.

mm

sitter på golvet med datorn i knät på någon främmande grannes trådlösa nätverk och känner mig ensam. lägenheten är iordninggjord och jag hade föreställt mig att jag skulle ha finfika/vinbjudning men istället sitter jag just såhär. har inte ringt någon, vet inte ens om någon vet att jag flyttat tillbaka, orkar inte säga till för jag orkar inte träffas, prata och så vidare. istället känner jag mig ensam. jag är rädd att jag håller på att bli som jag var förut, att bara kunna tänka på allt jag är besviken över och aldrig kunna le genuint, bara stirra med en tom blick och önska att saker och ting vore annorlunda, utan att veta konkret hur eller vad då. jag är jävligt rädd för att det ska bli så och jag får panik när jag tänker på att det är sommar, och jag borde vara glad och göra massa saker och dricka mycket, ha roligtroligtroligtjätteroligt. ensam.

gnällll

varför hamnar jag alltid på jobb med 40+ som medelålder? kommer jag alltid jobba där jag måste ha fula blusar? varför har jag inga ambitioner eller intressen?
är fattig också och inte glad inuti, inte alls

det enda pluset är att jag sett massa söta hundar, jag älskar söta hundar
och så är min lägenhet asfin.

eh

startade sms-bråk för ett par timmar sedan och insåg nästan på en gång att det hade varit smartare att läsa en bok istället. nu är jag helt tömd på ord och ork, ändå kan jag inte sova.
är tillbaka där vi var för över ett år sedan. jag förklarar på alla möjliga sätt. jag gråter. jag skriker. ger silent treatment. har till och med gjort slut, allt för att visa att jag menar allvar. men han förstår inte, han förstår ingenting över huvud taget. och ändå så är det jag som inte sover. det är jag som gråter. det är jag som vill ge upp, och det är jag som är elak som vill ge upp, trots att det bara är jag som anstränger mig. trött är jag, så jävla trött. undrar vad som händer nu. orkar inte vara den förståndiga att "höra av sig för att prata igenom", jag har sagt allt jag har att säga, jag menade allt och jag har ingenting att be om ursäkt för. hör jag inte av mig vet jag inte när vi hörs, eller ses. och detta ska vara ett seriöst förhållande, han ska föreställa min bästa vän.
suck.

fina killkompisen ringde i alla fall precis efter allt gråt och var jättefull, behövde sova någonstans för att han inte kunde ta sig hem. önskar att jag vore hemma-hemma och inte här, då hade vi kunnat lega skavfötters och jag hade kunnat trösta lite för att han varit destruktivt full, gått iväg från alla sina vänner för att spy, för att sedan skämmas för mycket för att ringa och be om sovplats. istället skulle han hänga på mcdonalds till första bussen gick, halv sex.

lite ont i magen.

tänker på att jag inte är bra på någonting, och det är jag faktiskt inte. jag är inte ointelligent och jag är bra på att plugga, och jag skulle säkert klara en hel del utbildningar, men det finns ingenting jag vill göra. ingenting alls. och det är så jävla sorgligt. jag går helt per automatik, planlöst, jag har alltid gjort det. det hade varit en sak om man hade ett mål, oavsett hur avlägset och omöjligt det må vara, någonting att uppnå. men jag har inte har något intresse eller engagemang, ingenting som inspirerar mig. jag vill kunna uttrycka mig kreativt, men det är ingenting man kan lära sig. jag vill bara vara inspirerad.

får ont i magen när jag ser hur begåvade alla är. begåvade, inspirerade och ambitiösa. herregud.