jag insåg nu när det är höst och mitt absoluta favoritväder att mitt liv är ganska bra ändå. visst, jag är inte med killen jag vill och trodde jag skulle vara med för alltidalltid, men. jag ÄLSKAR att vara hemma, i stockholm, igen. älskar min lägenhet, att ha vattnet så fort jag går utanför porten. jag har läser min drömutbildning. trivs på jobbet. jag har världens snällaste föräldrar som jämt ställer upp trots att jag stött bort dem halva mitt liv. jag har kvar alla mina nära vänner och jag umgås med dem ofta, samtidigt som jag slutat umgås med människor jag vuxit ifrån. jag börjar till och med tycka om (!) min kropp på sina stadiga 65 kilo och lite gammalt tonårsöverviktsfett på höfterna.
jag glömmer lätt bort allt det här när jag känner mig ensam. jag behöver en hund.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
åh, det här är så himla fint!
men ack, att det kan vara så lätt att glömma..
Åh vilket fint inlägg! Hurra för dig!
Skicka en kommentar