fredag 5 september 2008
moget.
jag har aldrig trott på det fina vill man så kan man men det kanske är dags nu, det är nog det enda jag har kvar för att inte bara gå ifrån mitt förhållande, som är så fint i teorin men inte alls i praktiken. inte just nu. och jag klarar inte av det. och han säger att jag har dålig inställning, att om jag tänker dåligt så blir det dåligt. jag menar att jag tänker dåligt för att det redan är dåligt, att det är slut på fina tankar att plocka fram. och han förstår inte. han säger till mig att sluta fåna mig. att inte vara så dyster. att han får panik när jag beter mig som jag gör, så dystert, så tyst. och jag tänker mest att jag är dyster, och kommer vara dyster, oavsett vad han säger eller gör. det är liksom för sent för allt fint, jag är redan förstörd av det dåliga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men det är nog ofta som det är sådär, att om många saker blivit dåliga så är det lätt att få inställningen/övertygelsen om att resten också kommer gå i kras. Erfarenheten talar alldeles för högt ibland och vi nästan förbjuder oss själva att tänka positivt - vi vågar inte. Och om vi försöker och återigen inser att det inte blev bra, så trycks vi ner ytterligare. Och så skäms vi. Och mår dåligt. Och vågar aldrig mer hoppas igen. Aldrig mer tro på att något positivt faktiskt skulle kunna vara hållbart... För kanske tror man att man inte är värd det?
Men du skriver att ert förhållande är fint i teorin men inte i praktiken... jag börjar fundera lite på vad du menar fast jag faktiskt inte har med saken att göra alls. Själv har jag levt i ett par riktigt sunkiga förhållanden men lyckats ta mig ur. Det senaste, som nyligen tog slut, var dock vad jag trodde skulle vara för evigt och jag har aldrig känt mig så nöjd med en man i mitt liv. Men återigen grusades förhoppningarna.
Det är inte fel att gå ifrån något som man inte mår bra av. Och man kan försöka lappa ihop saker tusen gånger, men ibland går det helt enkelt inte...
Och visst påverkar våra tankar oss mer än vad vi tror och visst kan saker bli dåliga för att vi har fel inställning. Men någonstans inom oss så tror jag ändå att vi vet mer än väl vad som är rätt & fel för oss.
du har säkert levt igenom ett helt helvete, men allt är inte förstört för all framtid. Det är lätt att känna så och tro så, men försök att hitta ditt eget värde och dig själv. Då kan du ta ställning till om du vill leva ensam eller tillsammans med någon. Och då behöver du heller inte plåga dig själv med dessa tankar om att du är dyster osv.
Kan ni prata med varandra? Kan han förstå? vill du att han ska förstå? Försök ta reda på vad du själv vill...
Och jag är absolut inte rätt röv till att sitta här och skriva allt det här till någon alls. Jag kan inte leva efter det själv. Men jag var tvungen att svara, för du berörde mig.
Och ibland kan man faktiskt inte, hur gärna man än vill. Det är i alla fall min erfarenhet.
Oj, det här blev långt och en massa svammel... *rörigt i huvudet*... Ville väl mest visa att jag läst och reflekterat, inte bara kollat in och stuckit igen.
Och egentligen så vet jag inte alls vad det du skriver EGENTLIGEN handlar om... men jag hoppas jag inte skrivit något olämpligt...
hejja dig tjejen!
Jag vill inte påstå att jag gått igenom ett helvete, pojkvännen är egentligen oerhört snäll men han förstår ofta inte, vill inte förstå att man har problem utan låtsas som ingenting istället, trots att jag går sönder på andra sidan. Det jag känner är att jag för en gångs skull inte vill kämpa för att det ska fungera, antingen tycker jag att han kan göra det (åtminstone lika mycket som jag) eller att det bara ska te sig naturligt, att det ska fungera utan allt trassel. Men just nu tror jag inte det gör det, och jag har liksom tappat all ork. UNgefär. Vi pratar men kommer inte fram till någonting, han tycker att jag skapar allt dåligt på egen hand, att det inte har med honom (eller oss) att göra när jag tycker att han Måste inse att oavsett om han har rätt (vilket han kanske har, jag vet inte), så påverkar det oss. Då måste han i alla fall försöka att få mig att hitta tillbaka till det fina och bra, men han blir sårad istället, att jag inte gör det på egen hand, och så börjar det om.
det här blev visst också ganska långt, och osammanhängande inser jag nu.
"pojkvännen är egentligen oerhört snäll men han förstår ofta inte, vill inte förstå att man har problem utan låtsas som ingenting istället, trots att jag går sönder på andra sidan"
Jag känner igen mig något sjukt mycket i det här. Sådär så att tårarna rinner..
Jag hade ett förhållande i fem långa år. Under 2-3 år av dem så var just det här vårat största problem, jag ville lösa problemen vi hade (ta upp dem till ytan, sätta ord på dem och därefter hitta redskap att jobba med/bort dem) medan han stack huvudet i sanden och anklagade mig för att jag hittade på allt. Att alla problem låg inom mig och inte hade något med honom eller oss att göra. Att det var jag, om någon, som var tvungen att lösa problemen och jag skulle (ve och fasa!) inte blanda in honom.
Det här gjorde att jag gick runt med dåligt samvete nästan hela tiden - över att jag var så dålig som "hittade på" problem med vårat förhållande, över att jag inte bara kunde vara lycklig, över att jag.. Ja, listan kan göras lång med saker jag hade dåligt samvete över och tog på mig ansvaret för allt när det gällde dåliga saker i och runt vårat förhållande.
Krafterna sinade ganska snabbt i mig och jag kände till slut att jag bara var ett "skal" i hans närhet. Jag slutade känna saker - för mig själv och för honom.
Men han var ju så snäll. Och så bra för mig. Fick jag höra.. Så jag kunde ju inte heller leva utan honom. Eller kunde jag?
Det tog en evighet för mig att hitta tillbaka till krafterna och faktiskt ta beslutet att lämna honom. Jag gjorde det!
Och jag överlevde! Det är visserligen sjukt tungt.. Sjukt tungt att tänka tanken att det inte höll "för alltid", att det aldrig mer kommer vara vi..
Men jag är övertygad om att jag gjort rätt, att jag kommer att få ett bra liv utan honom. Ja till och med bättre, med tanke på att jag slipper gå runt och ha dåligt samvete över "ingenting" och kan spara krafterna till något som är konstruktivt istället. För mig själv.
Nu menar jag inte att du ska lämna din pojkvän bakom dig, det är ju ditt liv det handlar om.. Det är du som bestämmer hur du vill leva ditt liv (kom ihåg det, alltid!).
Men jag tänkte bara skriva hur det var (och blev) för mig.
det är lite där vi har hamnat, tyvärr, och jag vet att mycket kommer från mig, men misnt lika mycket från honom eftersom han vägrar bemöta det och låtsas som ingenting, oavsett om jag lindar in eller skriker rakt ut. det är skönt att höra att någon annan känner igen sig, verkligen.
Skicka en kommentar