det låter nog lite värre än vad det är, jag är bara så himla trött, jag orkar inte ha distansförhållande. jag försöker tänka på den där sälenresan vi ska göra med hans familj plus hund och det gör mig lite glad, men det är långt till dess och jag är ledsen. känner mig ensam, att jag inte kan prata utan att bli missförstådd. jag vill inte bråka. men jag vill att han någon gång ska förstå hur jag känner. och kanske att han ska känna samma sak, tycka att det är lite jobbigt åtminstone, säga det ibland. inte bara vara så jävla glad och nöjd fastän jag är ledsen.
moget.
jag orkar inte ha ett distansförhållande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag förstår känslan. Är det någon man förväntar sig ska ta ens ledsenhet på allvar är det ju just pojkvännen. Och när han inte gör det blir man bara än mer ledsen och dessutom frusterad. Ta hand om dig! Kram
i hear you. fan vad jobbigt det kan vara.
Skicka en kommentar