jag är bara så. u p p g i v e n. just nu. det är tänkt att vi ska ses i helgen. bokat och klart. vi skulle prata igenom allt, lösa problem. vi har inte hörts knappt alls nu eftersom vi ska "tänka", "prata när vi ses". samtalet igår. SAMTALET IGÅR. jag har aldrig varit så hysteriskt arg, skrikit så högt. för han sa att vi inte alls skulle prata. att vi inte har någonting att prata om. att det bara är jag som tycker att det är dåligt, och han accepterar det. han tycker att det varit bra som det är. BRA SOM DET ÄR. när vi inte hörts på två månader. och jag skriker att han är en jävla idiot, att han låtit mig må dåligt, men lovat att vi ska lösa det, när han i själva verket tror att allt kommer lösa sig genom att träffa varandra. jag säger att han är naiv. att jag inte har något förtroende för honom. att jag är arg, ledsen och besviken och inte kommer vilja titta på honom förrän jag känner annorlunda. tråkigt att du känner så, säger han. och jag vill inte träffa dig om du inte är glad att se mig. och
jag tror inte vi ska ses längre trots att det är bestämt sen länge. trots att vi har betalt dyra pengar för biljetter.

jag inser att han aldrig kommer förändras. att det kommer bli likadant om och om igen, kanske inte just nu, men om ett år, tre år, fem år. varför dra ut på det? jag hatar honom just nu. hatar.