pinsamt tyst/hej då

vet ni vad. 2008 har varit ett jävla skitår med mycket ångest i olika former. i januari var jag lyckligare än någonsin, sedan gick det bara utför. och mitt i allt skaffade jag den här bloggen som har kommit att beskriva det här skitåret, det har gått upp och ner precis hela tiden, och just nu vet jag inte var jag är. uppe eller nere alltså. så nu struntar jag i den här neggobloggen. men jag är glad att jag delat med mig och tagit del av allt ni andra skrivit, det får en att känna sig mindre ensam, patetisk och ångesten minskar lite faktiskt. jag känner mig själv, givetvis, jag vet att jag är neggo (men med humor) och ibland lite lik min mamma. men jag ska försöka bli sådär glad igen, som jag vet att jag kan vara. som jag har varit. kanske måste jag vara ensam. kanske blir jag ihop med killen jag nu brutit helt med. jag vet inte.

men jag ska försöka vara glad, för min egen skull.
och det kräver en nystart.

http://intenu-kanskesen.blogspot.com

jag kanske inte kommer på en gång, men snart. lite mer personlig, förhoppningsvis lite mindre ångest. puss på er.

facebookpausen är uppe i 24 timmar

och nu pausar jag bloggen. *bloggpaus*
ni är fina. tack för omtanke, pepp osv osv.

har fortfarande inte gråtit sen i onsdags

men jag klarar inte av att lyssna på playlisten jag döpt till ångest.
jag har kommit på hur det känns nu. det känns som när man tror att man tappat plånboken och hjärtat stannar en sekund tills, blicken svartnar och man tänker helvete sen hittar man det och man tar ett djupt andetag men fortsätter vara stressad, skakar på huvudet då och då, tänker tänk om jag faktiskt hade tappat den, sen är man mer försiktig i fortsättningen. fast så långt har jag inte kommit ännu, men jag väntar på det, oh varje gång jag får ett sms rycker jag till och varje gång blir jag besviken när det inte är hans namn på displayen. men. jag har inte gråtit.


idag kommer han hem från glasgow.

det var bara två dygn sen vi gjorde slut och idag har jag varit okej men tiden går så låååångsamt och jag funderar på bloggpaus, paus från allt, få distans kanske, sysselsätta mig så helgen inklusive fredag ser ut som följande
jobba skriva träna se eternal sunshine många gånger kanske gråta träffa fina killkompisen eventuellt dricka titta på how i met your mother träna mer sen avsluta med markus krunegård på cirkus, där kommer jag definitivt gråta, men det är okej, jag vill bara att tiden ska gå framåt att det ska bli vår att allt ska ordna sig

sen börjar jag spela fotboll

sputnik älskling

jag grät hela dagen igår, hela kvällen. försökte hålla ihop men det gick inte. jag grät på löpbandet, i duschen, på väg hem, hemma, bland folk, ensam, på telefon. det brast liksom hela tiden, och när jag trodde att det kändes bättre så sjöng krunegård i popciruks, ibland gör man rätt ibland gör man fel, och jag dog lite. sen fokuserade jag om, pluggade, råkade lyfta blicken och där var han och jag, den finaste bilden som finns på oss, i en guldram. ovanför den den stora bilden på oss, i hotellfönstret i paris. bredvid den presenten jag fick dagen vi blev tillsammans, två dockor som är fästa med en magnet i handen, föreställande han och jag, för att vi aldrig skulle kunna släppa varandra. och jag tänker att jag inte ska sätta upp allt det i nya lägenheten, och jag gråter, tröstlöst. sen pratade jag med bästis, hon var fin, sade vad jag behövde höra. att vi kanske kommer bli tillsammans längre fram, han måste bara förstå varför det tagit slut, ta sin del av ansvaret för det. idag har jag inte gråtit alls. jag är i någon slags förnekelse just nu, men det känns bättre så. innan jag kan få avslut måste han inse att det är allvar den här gången, han måste ändra facebookstatus, ta ner mig från väggarna. och jag hoppas att när han inser det, så inser han också att vi inte ska göra slut, att han säger det till mig men tills dess kan jag inte höra av mig, för han måste inse det själv, inse att han förlorat mig, inse att jag inte är hans längre och att det inte får vara så. han är min bosse, min sputnikälskling, vi måste vara ihop.
men sen tänker jag, tänk om han istället inser att han inte alls saknar mig? och det är då det gör ont. och när jag tänker på vårt nästa samtal, om det blir något sådant, då gör det ont. för jag vet inte om han kommer säga allt jag måste höra. och jag vet inte hur länge jag kan vänta, och det är så tråkigt och trist utan honom, tomt i hjärtat.

så tills dess tittar jag på how i met your mother. jag ger det ett par dagar. sen går jag vidare, kanske ensam, kanske inte.

• 14:35 How I met your mother
• 15:00 Melrose Place
• 16:00 Top Model Australien

tack?

...

och av någon jävla anledning ligger den här bilden på mitt skrivbord. fan

FAN

jag kunde hålla ihop fram till tågresan hem, jag är helt utmattad, kan inte sluta gråta. jag har inte ens någon att vända mig till, ingen som känner mig tillräckligt väl för att se att jag legat och gråtit hela natten utan istället kommenterar att jag "ser trött ut". jag kan inte ens prata med bästis för hon säger bara att det var på tiden och att han är ett svin, jag vill inte höra det, jag behöver inte höra det. ännu värre är vännen som säger att jag är singel nu, äntligen är vi singlar samtidigt och jag blir så arg skriver jag vill inte vara singel jag vill vara med honom men det går inte nu och det finns inget positivt med det. hon svarar okej men jag vet att hon inte fattar. ingen verkar fatta att jag inte VILL göra slut, men det fanns inget annat kvar, vi hade bara förstörts ännu mer då och jag klarar inte det. och jag vet att jag klarar mig själv. jag vet det. men jag vill inte göra det. jag vet att jag vill vara med honom, och någonstans i bakhuvudet tänker jag att vi snart är tillsammans igen men det måste bort bort, han måste bort. bort från väggarna, bokhyllan, facebook, mobilen, allt. men efter det har jag ingenting kvar. ingenting alls, och det är därför jag inte kan sluta gråta.

fan.

vi gjorde slut igår, på riktigt, jag har gråtit hela natten till och med i sömnen, vaknade upp bredvid två näsdukar med downsögon och jag har blundat hela tågresan fokuserat på att inte gråta men nu är jag ensam igen och det går liksom inte, helvete det gör så ont men det finns ens gräns för hur länge man kan vänta och jag kanske måste inse att den där framtiden vi pratat om inte finns egentligen, för hur kan man ha en framtid när nutiden inte fungerar och jag vet att det är han som förlorat mig, men det känns inte så och allt är okej så länge jag tänker att det kommer ordna sig, att det tar lite tid men sen är det vi igen, precis som han tror, men jag vet att det inte är så den här gången och då brister det, det är på riktigt den här gången, allt är förstört och jag kanske måste inse att han är min första kärlek, inte den största, men just nu känns det som den enda och jag vet inte vad jag ska göra nu, tänka på annat, träna, flyttpacka men allt känns så meningslöst, vi har varit tillsammans så länge och jag vet inte vem jag är utan honom och liksom vi kommer aldrig springa in i varandra på stan, det enda jag kan höra från honom framöver är på sin höjd patetiska fyllesamtal men jag ska ju inte dricka mer och vi kommer aldrig kunna vara vänner, aldrig aldrig aldrig, imorgon åker han till glasgow och jag hatar att när hans pappa kommer fråga hur det är med mig kommer han ljuga, svara att allt är bra, och säga att jag inte följer med till fjällen för att jag inte hinner, inte för att han gjort det omöjligt när han inte lyssnar, inte tar mig på allvar lägger på luren i örat när jag gråter och jag ringer upp säger att du vet att det där är det värsta jag vet, att du gör det mot mig ändå, just nu, gör att jag måste göra slut med dig och han säger jag hatar dig för att du gör såhär och jag säger jag med,
så är det slut bara

en jobbig grej med att träna är att jag tycker att alla tjejer, oavsett storlek och kroppsform, har snyggare tuttar än jag! en annan är killar med för små shorts som tar sig på kuken. please liksom. annars är träning fint. idag tittade jag till exempel på sex and the city, handboll och lite top model samtidigt som jag svettades. handbollsmatchen fick mig att inse hur mycket jag saknar fotbollen, så jag ska börja spela igen så fort isen/snön försvinner. pepp!

jag säger som det är att allt är sådär bara sådär sådär som det är såhär års

ja gud. jag har gått runt med en jobbig känsla sedan igår. känner mig helt bortkopplad. sovit oroligt, drömt verkligt, vaknat med samma känsla och, jag vet inte. det känns inte bra. jag kan inte beskriva vad det är men jag känner mig helt tom, ensam. jag hatar det.

min fantastiska helg del 2

jag säger (11:53):
hej
jag säger (11:53):
tror du jag fick hjärnskakning i lördags?
jag säger (11:53):
att det är därför jag spydde?
jag säger (11:53):
jag mår så JÄVLA dåligt
jag säger (11:53):
allt snurrar :C

svar per sms: Alltså jag tror du spydde för att du var full. För du vinglade en massa.

jag är pinig. nu ska jag till jobbet och plugga!

mår inte alls bra.

allt snurrar. jag kan inte gå rakt. undrar hur det kommer gå på löpbandet ikväll?

mia och klara

fan vad bra det är.

ångest/ångesten

igår blev jag så full full full, pinsamt full, obehagligt full. jag förstår fortfarande inte hur det gick till men jag var på (tråkig) fest i skrapan, drack lite vin sen när vi var på väg till debaser fick vi för oss att göra något annat och allt jag minns är att jag ramlar uppner folkungagatan, på riktigt ramlar, halkar slår i huvudet, förstår ingenting. anna säger att jag borde åka hem, följer mig till tunnelbanan sen vaknar jag upp i alvik och förstår inte var jag är, kräks i en papperskorg, vinglar ill andra perrongen, sätter mig på tunnelbanan åt andra hållet. (13 missade samtal) i mitt trapphus häller jag ut hela väskan men jag har inga nycklar och dörren är låst, en granne går förbi och jag skäääms, åker ut och sover i förorten vaknar med bakisångest och blåmärken och förstår ingenting.

till saken hör att: jag aldrig spyr. jag aldrig däckar. livet alltså.